Nyligen inträffade en solflamma av kolossala proportioner på den bortre, dolda sidan av solen, vilket utlöste en coronal mass ejection (CME) av en sällan skådad storlek. Detta, som kastade ett massivt moln av plasma ut i rymden, kolliderade med planeten Merkurius. Denna kosmiska händelse ägde rum den 9 mars runt 19:00 ET och övervakades noga av NASA:s Solar Dynamics Observatory (SDO).
Storleken på utbrottet, som är cirka 40 gånger bredare än jorden, och mängden plasma som kastas ut i rymden är anmärkningsvärda. Preliminära analyser tyder på att utbrottet sträckte sig över cirka 500.000 XNUMX kilometer, vilket överväger alla liknande fenomen som setts under de senaste åren.
Efter nedslaget med Merkurius den 10 mars skakades planetens steniga yta, vilket potentiellt utlöste "röntgenauroror" runt dess oskyddade värld. Detta fenomen, unikt i vårt solsystem, är resultatet av interaktionen mellan elektroner som skjuts ut av CME och Merkurius yta. I brist på en skyddande atmosfär producerar dessa elektroner röntgenstrålar när de bromsar in, vilket skapar en ljusshow som är osynlig för det mänskliga ögat men kan upptäckas med teknologi på jorden.
Denna incident understryker Merkurius sårbarhet för stora kosmiska händelser med tanke på dess närhet till solen. Utan en atmosfär som kan fungera som en sköld utsätts den lilla planeten för solstormars fulla kraft, som ständigt formar och omvandlar dess yta.
Dessutom signalerar den gigantiska blossen den möjliga starten av solmaximum, toppperioden för den cirka 11-åriga solcykeln när solaktiviteten, inklusive flammor och solstormar, når maximal intensitet. De senaste fenomenen, som flamman av X-klassen och plasmaplymen som observerats under den senaste månaden, tyder på att vi redan bevittnar intensifieringen av solaktiviteten, som inträffade mycket tidigare än forskarna räknat med.
Planeten Merkurius drabbad av ett massivt solutbrott
En oroande aspekt av dessa händelser är oförmågan hos forskare att effektivt övervaka solens bortre sida, där gigantiska solfläckar kan bildas, som kan utlösa överraskande solstormar. Dessa fläckar kan utgöra en betydande risk om de roterar mot jorden och utsätter vår planet för förödande solflammor och CME.
I det här sammanhanget är en av NASA:s "ess i rockärmen" Perseverance-rovern, som från Mars kan ge en sällsynt blick på solens bortre sida, vilket ger värdefull data för att förutse och förbereda sig mot sådana kosmiska händelser.
Således tjänar den senaste tidens CME-Mercury-påverkan inte bara som en demonstration av den kosmiska naturens råa kraft, utan också som en påminnelse om det fortsatta behovet av att förbättra vår teknologi och våra metoder för att övervaka solen. I ett universum där avstånd mäts i ljusår och naturens krafter verkar i en kosmisk skala, är att förstå och förutse solhändelser kärnan i vår långsiktiga överlevnad i rymden.
